Som tur var fick jag en annan expedit än kvinnan som behandlade mig igår (annars hade det blivit lite jobbigare, tror jag). Jag förklarade att jag ville avboka beställningen av linserna, och bara betala för behandlingen. “ok” sa expediten, och gick iväg för att hämta något. Under tiden gick min hjärna på full fart, skulle jag säga varför? Det bär mig emot, för man vill ju vara “snäll” – eller kanske det egentligen handlar om något annat, som om jag vill utsätta mig för en sorts konflikt eller så?

I alla fall, när hon kom tillbaks och frågade om jag ville avboka dem helt (??) förklarade jag att det egentligen handlade om en principsak, och så berättade jag att de förlorat mitt förtroende på sättet de behandlade mig igår – och Oj vad både expediten och en annan kund som stod i närheten blev förvånade! Deras hakor trillade verkligen till golvet!

Jag sa att jag visst förstod att alla kan ha en dålig dag, även deras optiker, men att jag ändå inte ville köpa linserna. Expediten försökte finna sig och bad efter ett tag så mycket om ursäkt, och skruvade ganska besvärat på sig.

Jag är så nöjd med migsjälv, för jag var saklig, och tja, vänlig.

Under tiden jag stått där och pratat hade även en till expedit tittat ut och lyssnat, och henne kände jag igen, hon var en av de två som hjälpte mig lära mig hur man sätter i linser.

Jag avslutade samtalet med att förklara att jag kanske kan komma tillbaks om något år eller så, men att jag inte ville vara deras kund just nu, och så gick jag mycket nöjd därifrån.

För övrigt så såg jag igår att optikern som undersökte mig igår skrev i min journal, så expediten idag kan lätt se vem det var som “hjälpte” mig igår. För en sak är säker – hon som tog betalt idag förstod verkligen ingenting. (Jag borde kanske tipsat henne om min blogg!)

Just nu ändrar sig Spanskawilma igen!

Man kan till och med lägga upp en häftig bild för att visa att det händer saker här. Jag känner att jag har inspiration nu, och jag ser fram emot att ta tag i SpanskaWilma igen och börja skriva av mig. Men, du, kära läsare, får stå ut med att sidan kanske inte alltid är perfekt en tid framöver. (Se bara allra längst ner på den här sidan just nu, där borde det stå andra saker än det gör just nu…)

Blogg-ögonen har kommit på igen. Det tog faktiskt inte speciellt lång tid, faktum är att det räckte med att jag läste ett gammalt inlägg från 2005 för att jag skulle bli sugen på att börja skriva mina kåserier igen.

Man brukar skilja på bloggar och micro-bloggar, och man säger att twitter är en form av microblogg, eftersom man bara har 140 tecken på sig. Jag är inte säker på att jag håller med – twitter känns mer som klotter man skriver i en telefonhytt (oj, hur länge sedan var det jag var i en telefonhytt, förresten?). “Publiklöst” och egentligen utan utrymme för att strukturera sin fundering.

jag tycker snarare att microblogg borde vara vara något som betonar ordet blogg. Som en av mina kategorier här “mini-tankar”. Det känns mer rätt för blogg. Ett microbloggämne jag funderade på att skriva om idag är den timme jag ägnade åt att stoppa i linser i mina ögon. De första 45 minuterna kom jag ingenstans alls och dessutom långsamt. Men sedan gick det bättre. Jag stoppade i och ur linserna tre gånger idag. Faktum är att jag nästan är omvänd, från att bara ha tänkt att det skulle vara vettigt att ha linser någongång ibland, så känns det som att jag skulle kunna bli en “Dailies-man” (jfr. old-spice-män). Nåväl – vi får väl se. Men känslan av att gå runt på stan, se helt klart, och inte ha glasögon var mycket större än vad jag trodde den skulle vara.

Nu är det dags att avrunda för idag, min kära läsare, vi ses snart igen!

Det blir visst ingen träning idag, men däremot ska jag på ett spinningpass imorgon – vilket jag ser mycket fram emot. Jag hittade en gammal anteckning i mobilen från den tiden när jag spinnade som allra mest med namn på spinninginstruktörer som jag tyckte om då, och det är en av dem som jag ska på imorgon.

Det här fick mig att tänka på en situation för ett par år sedan, när jag och Anders var på SITD-konsert (SITD är ett tyskt agro-industriband som är väldigt bra), och han sa att det var svårt för honom att inte komma in i sina combat-jympa-rörelser. Då förstod jag inte alls, nu är jag där själv, även om låten på radion igår inte var tysk industrisynth utan Lili och Sussi. Men i alla fall. Händer detta dig också?

Musik är väldigt suggestivt, det är som att det pratar med en själ och inte bara ens sinne…

Det finns en viss underton i de här orden för mig, som är svårt att beskriva i ord, men som kändes lite för käckt för mig. Men, nu då – efter att ha tränat på Friskis i snart tre år, så kom jag att tänka på vad jag uppfattar att varumärket står för idag, och det är laddat med många fler ord, men även just de jag kände innan: folkrörelse, friskt och hurtigt. Men, det finns en skillnad – man kanske kan säga att min syn på ”folkrörelse-delen” av Friskis har förändrats. Ganska radikalt dessutom.

För ett par år sedan vet jag att det var bara någon procent av all mjölk som såldes som var ekologisk mjölk. Det kom som en sådan chock för mig, för nästan alla av mina nära vänner drack bara ekologisk mjölk (inkl. migsjälv). Så jag trodde väl nästan att det var den mjölk som sålde allra, allra bäst, men det visade bara att jag umgicks i cirklar som är som migsjälv. Försäljningssiffrorna har definitivt förbättrats nu (som research för det här blogginlägget försökte jag hitta nyare siffror, men jag hittade faktiskt inga som kändes tillförlitliga), men okay, min poäng gäller på något sätt fortfarande. Ibland rör jag mig kanske i för likadana cirklar, helt enkelt.

Åter till folkrörelser, för en naturlig koncekvens av folkrörelser är att det blir ett möte mellan olika typer av människor. Det här mötet uppfattar jag som väldigt intressant, och det gäller i allra högsta grad även på [...de pass jag går på, på...] Friskis. Vi så går där är ibland bara så himla olika, och det är så härligt!

Där finns allt från gubbmagiga farbröder med för korta jympashorts (urk!), till väldigt unga personer som känns väldigt måna om sina utseenden. Det finns korta, långa, kantiga, slimma, alla typer. Det beror lite på när och vilken anläggning man går på, men jag tycker att olikheterna finns oavsett vilket Friskis jag gått på.

Det finns vissa personer som jag inte tror att jag skulle haft någon relation till, eller ens egentligen stött på, men som jag nu blivit lite tjenis med, bara för att vi går på samma jympapass. (Shout outs går här till exempel till den rundlätta invandrartanten på 55 bast som jag nuförtiden alltid glatt nick-hälsar till på måndagarna.)

Kanske är det bara så att det jag försöker säga är att jag gillar ordet mångfald? Visst är det ett fint ord?

En annan av mina lekar på tunnelbanan är att snegla på människor och ”leta det vackra hos dem”. Jag tror att alla människor har något som är vackert. Vackert, då förstås sett ur mina ögon. Det kan vara vad som helst, men ett någonting. Kanske vackra proportioner, eller fint kroppsspråk. Ungefär svaret på frågan – vilken del hos människan skulle jag lyfta fram om jag vore stylist på ett gör-om-mig-TV-program? Det blir naturligt en väldigt ytlig bedömning för jag tror inte att det tas emot så bra om jag skulle gå fram och fråga medresenärerna  ”Berätta om en vacker tanke du haft idag?”, men det är en ganska spännande lek. Ibland måste man leta länge, och ibland är det inte så svårt.

Den här diskussionen som jag och L hade, fick mig att tänka på ”does-he/she-have-it?”-leken som jag såg på ett TV-program för många år sedan. Av någon anledning bet den sig fast inom mig. TV-programmet var i form av en föreläsare som pratade inför en publik i en aula. Programledaren bad tio person ur publiken komma upp på scenen och så gick han igenom dem en och en och resten av publiken fick svara på frågan – ”Does he/she have it?”. Vad ”It” är får man bestämma själv, poängen var bara att de skulle säga om den utpekade hade det eller inte. De på scenen som hade ” it” fick gå av scenen igen, medan de som inte hade det fick stå kvar. Sedan gick programledaren igenom de som var kvar en och en igen, och den här gången fick publiken säga vad personen skulle förändra. Små saker – sluta le eller ha inte händerna i byxfickorna eller sträck på dig – och det som var så spännande var att med mycket små och enkla förändringar så fick de plötsligt ”it”.

Jag tittar på migsjälv på mornarna och ibland tycker jag att jag har ”the it”, andra dagar har jag det inte. Men en konstig observation är att när jag leker ”does-he/she-have-it?”-leken på tunnelbanan är att de som jag tycker har ”it” oftast inte ler. Eller i alla fall är det en större utsträckning så att det blir folk som inte ler som jag tycker har ”it”.

Lunchen tog slut här någonstans i konversationen, men min vän L kom till en så bra slutsats att jag måste citera honom, när vi fortsatte diskussionen på MSN:
—- 8< —-
L said:
ja det är lite märkligt, jag tycker att folk ska se glada ut… du dras alltså till mystiska människor.
David said:
Knepigt. Men varför gillar jag då att käka lunch med dig?

L said:
hmm för att jag alltid är sur i början eftersom ajg är så hungrig?

David said:
Oh, så du menar att jag gillar första delen av lunchen bättre? Intressant teori *filosoferar lite kring detta*

L said:
Nej, jag säger bara att du dras till den första del, sedan kommer du den mystiska människan närmare under lunchen och efteråt så pratar vi fritt och du känner du upprymd att ha penetrerat den sura muren
— >8 —-
Klokt sagt av en klok man.

Har du, min kära läsare, ”the it” idag?

Tänk, ett 25 år gammalt dataspel som fortfarande trollbinder mig. Det är ganska unikt…

Den senaste Tinitus-festivalen, den tionde, är över, och om man ska tro organisatörerna, så var detta den sista som de höll. Tio år i rad har synthfestivalen hållit på, och det är inte utan att det känns lite tråkigt att detta var den sista. Det har varit väldigt, väldigt roligt att det funnits några som orkat investera tid och pengar i att anordna Tinitus, och jag hoppas att varumärket får leva vidare på något sätt.

Fredagskvällen inleddes av ett band som jag och min vän A inte såg, för då satt vi fortfarande på vårt “stamhak” och “förberedde” oss inför festivalen. När vi väl kommit in, var det precis i tid för Trakktor att gå upp på scenen.

Trakktor, live på Tinitus 2009

Därefter var det äntligen dags för Combichrist! Detta var ett av de band som jag verkligen sett fram emot att se! Och de gjorde mig inte besviken. Det finns något otroligt suggestivt och medryckande med dem, och detta är nog en av anledningarna till att mina lårmuskler är ömma idag. Väldigt dansant musik. Väldigt ömma lår. Det känns som att det finns en symetri i det.

Combichrist live

Efter att combichrist gått av scenen blev det lite strul med schemat och lite allmänt kaos, och sedan gick nästa band som jag verkligen sett fram emot upp – And One.

And One är ett band som varit med otroligt länge, och har väldigt många spelningar bakom sig. Det blir väldigt uppenbart, för deras scenvana och publikkontakt skiljer dem från det vanliga dussinbandet som spelar på Tinitus. De var bra! De körde många covers, bland annat på Depeche Modes “Fools” (från singeln “Love In Itself” 1983). Det var inte bara roligt, utan även underhållande och kanske den enda gången i mitt liv då jag får höra den låten framföras live. Tydligen påminde And Ones spelning om den de hade på Arvika 2008k, vilket förstås var tråkigt för de som var där, men vi som inte sett dem där uppskattade spelningen!

And One på Tinitus 2009

Sedan kom tillslut Suicide Commando upp på scenen efter div stök, och gjorde ett mycket bra framträdande. Jag hade inte hört dem speciellt mycket innan, men jag gillade deras musik.

Suicide Commando

Dag 2:

Dag två inleddes med att A och jag gick  först på det ena av stamhaken, och därefter det andra. Att komma in den här gången gick mycket snabbare, så till skillnad från första dagen slapp vi stå i 40 minuters kö.

Portion control inledde kvällen, och jag har inte så mycket minnen av deras spelning. Den var säkert bra, men publikstämningen var lite allmänt segt så tidigt på kvällen, aoch vi var säkert en svår publik att tilltala.

Portion Control

Sedan kom festivalens största överraskning. Northborne, som jag inte  kan säga att jag hört mycket av innan konserten. I skrivandets stund, just nu, har jag faktiskt just köpt deras album på iTunes Store för att jag gillade dem så himla bra! Oj, vilket beat, vilken arpeggio, och vilket drag!

Northborne, den största överraskningen!

Min andra karriär i livet, om jag skulle få för mig att sluta migrera banksystemsdatabaser, skulle kunna bli inom musikindustrin. Kanske som mixare. Hade jag redan varit “där” i livet igårkväll, så hade jag tagit över mixningen av nästa band som gick upp, för den mixningen var riktigt dålig. Man hörde ingenting förutom en el-guitarr, och sångaren. Jag har respekt för att det är svårt att mixa live-musik, men den här spelningne misslyckades de med totalt. Faktum är att för att kontrollera för migsjälv att det inte var mig det var fel på, gick jag upp på www.myspace.com/SpectraParis tidigare idag för att se om musiken där också lät dålig. Vilket den inte gjorde. Där lät den bra.

Spectra Paris

Det sista bandet som gick upp på en Tinitus-scen någonsin var det gamla legendariska The Klinik. De gjorde en bra spelning, men det är lite för hårt för mig, tror jag. Det är väldigt roligt att ha sett dem, men tillskillnad från till exempel “Spectra Paris” är jag inte säker på att jag kommer hålla ett öga på deras fortsatta karriär, för min nyfikenhet väcktes inte lika mycket av dem.

The Klinik

Jag är väldigt nöjd med årets tinitus, det var riktigt bra. Jag är glad att jag hittat (minst) ett nytt band som jag är väldigt intresserad av (Northborne).  Jag ska också lyssna lite mer på Spectra Paris för att se vad jag egentligen tycker…

Ett stort tack till arrangörerna, jag förstår att det är ett hårt arbete bakom Tinitus, och jag hoppas någon tar tag i staffettpinnen efter dem.