Kvinnan som satt på det säte som genomskars av mannens tomma blick skruvade besvärat på sig, men gjorde inte mer än så, när hon insåg att mannen inte tittade på utan genom henne. Hans blick fortsatte ut i oändligheten. Han dansade med små gester till melodin, och sjöng med då och då. I övrigt var hela vagnen helt tyst. Martin och jag log – både lite roat och lite besvärat.

På nästa station klev det på en äldre man. Han var prydligt klädd och stirrade med illa dold förakt på den dansande mannen. Han verkade lite stram, och bar en tidning under armen. Efter att vi alla fyra stått på den lilla golvyta som är innanför dörrarna på tåget en station till, så gick täckjackemannen av, och den äldre herren började prata med mig. Han sa:
-”Usch, varför ska sådana få vara här?”
-”Tja, alltså – han gjorde ju ingenting, öhh, mer än sjöng”, invände jag överslätande, “Var skulle han annars vara?”
-”Näe, men fy – jag förstår inte varför han måste vara här” sa mannen, tystnade som hastigast, innan han fortsatte: “när jag var i din ålder, runt 20, så kanske jag inte heller brydde mig, men det gör jag faktiskt nu.”
-”Jag bryr mig visst, men jag tycker inte att det var så ‘illa’…”
-”Nej, men, du vet, jag tycker inte att han – öhh – ska få finnas. Och göra sånt här” – och så pekade han i luften med ena handen, som för att förstärka sin poäng.
-”Mmm, nu ska vi i alla fall gå av” avrundade jag, och så gick Martin och jag av vagnen.

Jag tror inte att den strama mannen kanske skulle förstå, men han kändes nästan värre än den dansande mannen.