SpanskaWilma » Poesi

Konsten

David — Wed, 24 May 2006 11:22:44 +0000

“Vi har konsten för att inte dö av verkligheten” står det klottrat på Sergelstorg. Otroligt snyggt, tycker jag.

Häromdagen när jag gick över plattan, så kom det fram en kvinna till mig, hon log ett sådant där leende som man omedelbart fattar misstankar om, och så räckte hon fram en lapp. Jag ville först inte ens ta emot den, men så tog jag den, bara för att det var så lite text på den. Det stod “carpe diem – fånga dagen”.

Ibland blir man förvånad över vilken visdom som finns på Sergel…

Långsamt

David — Mon, 07 Nov 2005 21:23:54 +0000

Långsamt blåser de runt,
med vindens tysta kraft bestäms deras riktning,
sekund för sekund,
ibland åt vänster, nästa gång åt höger.

Färgsprakande, virvlar de runt, ibland runt benen, och ibland uppåt,
högt uppåt, de nästan försvinner
och sedan platt mot marken.

De fassnar ingenstans,
de tar inte vägen någonstans.

Ibland är det resan och inte målet som är det viktiga.

Ibland inte ens den.

På en liten pall

David — Sun, 04 Sep 2005 19:10:24 +0000

På en liten pall
med sätet knappt ovanför marken. Knäna uppdragna mot hakan, huvudet på sne
Grodperspektiv – världen ovanför susar förbi. Rusar förbi. ovanför.

En tron
milsvid vy
strålade, blänkade,
bitarna är på plats.

Jaget, som dinglar i en yoyo mellan tronen och pallen, undrar om det här verkligen är det där alla andra kallar att vara vuxen?

Upplevelser

David — Fri, 05 Aug 2005 20:58:27 +0000

Vi går genom okänd mark,
okända hus, okända människor.
Bredvid varandra, går vi,
men var för sig.
Den ena med nosen djupt försjunken i ett spår,
den andra med tankarna helt spårlösa.

Människor passerar oss.
Statister i filmen om mitt liv, som jag är statist i filmerna om deras.

Plötsligt söker en älskad upp mig.
En doft, en känsla. Likt en cirkel omsluter den mig och sveper in mig,
och jag låter mig omsvepas av den. Jag
njuter av den, älskar den och frossar i den.

Det är årets första höstkänsla. Det luktar höst!

en halvtimme senare

Vi fortsätter gå. Långsamt tänds en låga
inom
mig.
Trådarna i korsetten som hållit alla känslor börjar gå upp.
Likt ett fyverkeri i ultrarapid seglar alla vackra känslor upp på den svarta himlen och har sina
sekundrar av beundran innan de dör ut.
Där finns herr Ensam,
fru Ledsen
och tvillingarna Glad och Sprittig.
Jag är både lycklig och arg,
både glad och gråtandes.
Ingenstans finns bitterhet.
Ingenstans finns depression.
Bara vackra känslor.

En omättad hunger av fler känslor söker mer föda inom mig;
Det singlar upp en raket fylld av omsorg,
tätt följd nästa, passion, och nästa – lust
och nästa – Värme ochnästaÖmhet.
och nästa och nästaochnästaoch…

Jag träffas av dessa med sådan kraft att jag sätter mig vid det stilla Mälarvattnet,
ömsom blundar och ömsom stirrar jag storögt på ingenting.

Den största och avslutande pjäsen fyller himmelen av ödmjukhet.
Allt är vackert.

—-
Man skulle kunna tro att jag ikväll inte är vid mina sinnens fulla bruk när jag skriver detta, men det är jag. Jag har bara haft den starkaste upplevelse av sann magi man kan ha. Om man inte lyssnar på känslor och dämpar dem kommer de ändå slutligen ut och ikväll hände det inom mig.

Stärkt och lycklig går jag och lägger mig.