Senast ikväll så undersökte jag lite korrespondenskurser i kalligrafi, för jag har alltid varit avundsjuk på folk som kan skriva så där vackert. De sidorna lever i allra högsta grad på nätet, och det visar sig – föga oväntat – att det finns massor av sådana kurser.

Pixelgrafik är en konstform som jag faller för, och söker man runt lite på det, så lever den kulturyttringen också. Nya konstnärer dyker upp, forumen lever, och det finns massor av kreativitet där ute.

Över hela internet finns det intresserade människor som har gjort en sida om det. Det där, vad-det-nu-är de brinner för.

En vän till mig brukar sjunga en liten melodi som i sin helhet (tror jag) går “Internet is for porn”. Löst tolkat så stämmer budskapet på ett plan som inte så många tänker sig kanske, i det att det bakom varje liten site, varje liten konstform eller inom varje intressesfär, finns en [lägg-in-lämplig-titel]-nörd som viger delar av sitt liv åt det. Som brinner till lite, skriver på ett forum eller blogginlägg om det. Just där ute, där finns det någon som tänder till lite, på andra sidan internet, just nu.

Eftersom jag inte själv har några barn går mina tankar naturligt varje morgon till mina syskonbarn (länk här och här!). Inom bara några år kanske de också släpa runt på musikinstrument på väg till en skola någonstans?

Det är för övrigt väldigt skönt att inte själv vara i den åldern, men om det finns någon form av biologisk klocka i män, så verkar det ibland som att min börjat röra lite på sig. Det kanske är lite för mycket att säga så, det är kanske inte rättvist mot alla som faktiskt inte kan gå en timme utan att tänka på det. Men i mitt liv, så verkar det plötsligt inte lika skrämmande, utan barn, som “koncept”, känns mer som något man någongång kanske kommer sikta in sig på. Jag blir i alla fall väldigt varm när jag ser dem.

(Och nej, jag har inte pratat med någon sedan jag plockade dessa (för, jag tror inte den gamla folksägnen egentligen säger något om huruvida man får skriva blogginlägg eller inte, men jag tror inte att det riktigt räknas som att man pratar)…

“Singelflickor fran skarholmen skriv till mig snalla. V.S.“

Stockholm City, Torsdagen den 16 juni 2005.

Jag blev så tagen av den, av någon anledning. Jag vet naturligtvis inte mer än det som jag just citerade, men det kändes så ynkligt, så desperat och så hemskt (eller ska jag säga ledsamt?). Det intressanta var att först stutsade jag till över hur vilken kvinnobild det verkar vara – att söka efter vilken kvinna som helst – bara hon är singel – kändes relativt objektifierande, men sedan tänkte jag lite mer på avsändaren. Man får misstänka att bakom signaturen “V.S.” sitter en fjunig tonårskille med dåligt självförtroende, som desperat söker efter något som han sannolikt inte kommer finna på det här sättet. Inte bara söker han singlar, utan han lyckas dessutom (på de 160 tecken som man får plats med i ett SMS) verkligen be “dem” skriva till honom. Vem som helst, bara personen är singel och kvinna.

Vad har han för självbild? Var har han för syn på singlar och relationer? Jag får känslan av att i hans världsbild är relationen som sådan nästan viktigare än “med-vem”. Jag kanske målar upp en alltför svart bild här, men ändå, tycker inte du, kära läsare, att det känns lite hemskt att se en sådan notis?

Ibland blöder mitt hjärta för till synes “oviktiga” detaljer.

Folk i största allmänhet stirrar lite mer på mig på tunnelbanan än innan, men frånsett det har det inte varit så stor skillnad i hur världen uppfattar David. Folk som känner mig har naturligtvis kommit med en del gliringar (vilket jag förväntade mig och gärna tar) men folk i största allmänhet har inte reagerat speciellt mycket. Hundägare pratar lika glatt och länge med mig nu som innan, tanter flyr inte fältet så fort jag kommer gåendes och jag blir inte sämre bemött av personal på restauranger och caféer. Av naturliga skäl har jag inte varit på någon anställningsintervju eller date, där utseendet sannolikt spelar mer roll initialt, men annars har allt varit sig likt.
…
Frånsett en (viktig) sak: jag är så jäkla nöjd med mitt hår (vilket jag inte varit de senaste fem, sex, sju, åtta (…)? månaderna!

Dessutom begriper jag inte de andra skämten heller. Jag vet inte om det är mig det är “fel” på, eller om det är manusförfattarna som råkat ta fram skämt som gör sig bättre inför en publik än i TV, för jag begrep inte det roliga i en enda sketch. Okay, inte helt oväntat gör Kristian Luuk en ganska bra insats, men frånsett det är humorn antingen obefintlig eller alltför förutsägbar för min smak. Anledningen till att jag satt kvar framför TVn resten av programmet var mest att jag funderade på hur jag skulle formulera det blogginlägg som du just läser.

Däremot har jag naturligtvis inga som helst problem med det övergripande budskapet, och att kalla det “världsförälder” är en otroligt smart metod för att samla in pengar och binda folks engagemang kring ett enormt stort problem, det är riktigt bra tänkt. Men humorn förstår jag inte. Gör du?

Eftersom vi möttes varje morgon började jag försiktigt göra en subtil “godmorgon-nickning” till honom (det började kännas absurt att inte hälsa) men min nickning förblev obesvarad. Den här ritualen fortsatte dag efter dag och det började bli en liten del i min morgonrutin. Jag brukade göra min “nick-hälsning” och han brukade svara genom att inte hälsa eller göra något tecken alls. Varje morgon skänkte jag honom några tanker efter att vi mött varandra, bara för att han verkade så ledsen och, tja “bitter” och “sliten av livet”.

Men så! En morgon när Wilma och jag som vanligt var på väg till dagiset, möttes vi inte bara av honom, utan av en till gatusopare! Han hade fått en jobbarkompis! Han (“min” man) var fullt upptagen med att förklara för den där nya gatusoparen något om den lilla vagnen som han alltid har med sig, så han märkte nog knappast mig och Wilma. Han såg väldigt engagerad ut, den här morgonen, och något mer rakryggad.

Morgonen därpå när Wilma och jag mötte dem (den där nya jobbarkompisen var med, den morgonen också) så hälsade han väldigt glatt på mig, högt och ljudligt, med en bullrande jargong: “Go’morron!” – och inte nog med att han dels uppmärksammade att jag kom, han hälsade dessutom på mig före jag hann hälsa på dem!

Sedan dess har dagarna gått och “min” gatusopare har sett mer och mer glad ut, och nu har morgonrutinen blivit att båda hälsar på mig och jag hälsar tillbaks. Där går de, bredvid varandra. Han kort och tjock, hans nya kollega väldigt lång och smal. “Min” gatusopare iförd en neonröd väst och hans nyvunne vän en likadan fast neongul. “Min” gatusopares bitterhet i ögonen har försvunnit, och han ser numera ganska sympatisk ut.

Jag är så glad för “min” gatusopares skull, han har fått någon att prata med, och det syns väldigt tydligt på honom att han trivs med detta. Jag har till och med stannat och pratat lite med dem någon morgon. De är trevliga bådatvå.

Men framför allt, de är så otroligt söta, där de går där bredvid varandra – en lång och smal, en kort och tjock – med vagnen mellan sig. I vårsolen. Och pratar.

Vad som är bäst, hyvel eller apparat, tvistar de lärde om. Det finns väldigt få vetenskapliga studier på området.

Nej, jag hoppas verkligen att det inte gör det! Innan man är färdigforskad om Cancer, AIDS och världsekonomi (för att bara nämna några) hoppas jag att man inte börjar forska om huruvida hyvel eller rakapparat är “bäst”.

Å andra sidan, man har ju lyckats ta fram kärnlösa vattenmeloner – så min idealistiska syn på forskning som ett sätt att driva världsutvecklingen framåt har redan fått sig en törn.