Den senaste tiden har jag varit hos min optiker, Specsavers på Götgatan, för att jag vill skaffa mig linser (där jag tidigare köpt mina två senaste par glasögon). Jag blev väldigt vänligt bemött av dem, och de hade stort tålamod med att jag vid första besöket inte ens fick i en endaste liten lins i ögat, utan skickade hem mig med hemläxan att lära mig peta migsjälv i ögonen. Andra besöket gick det bättre, och jag lyckades stoppa i och ur linserna ett antal gånger innan jag fick med mig fem uppsättningar linser hem och en ny tid hos dem, då de skulle kontrollera att mina ögon mådde bra även efter att jag haft linser i fem dagar. Det första två besöken kostade 295 kr, och det sista undersökande besöket skulle kosta 395 kr, och efter det besöket skulle jag undersökts tillräckligt för att få köpa linser av dem – “som vem som helst”.

Efter att bara ha haft linser i fem dagar, känner jag mig ganska novis vad det gäller linserna, och är lite nervös kring handhavande och har pratat och frågat väldigt mycket om det med min kära fru. Jag har till och med någon morgon varit ovanligt sen till jobbet för att det tagit sin lilla tid att få i linserna.

När jag kom till optikern idag fick jag först vänta relativt länge, kanske upp emot en kvart efter den tid de bokat upp med mig, innan det kom en optiker springandes för att undersöka mig. Själva undersökningen gick i en rasande hastighet, jag tror det var två moment varav det ena var att jag fick läsa på en tavla med väldigt liten text, och det andra att de tittade på mina ögon mha. en maskin. Under de tidigare mötena hade de varit väldigt pedagogiska och förklarat för mig när jag ställt mina osäkra och nyfikna frågor om saker och ting, men idag blev jag väldigt kallt och avhugget bemött. Stressigt och ganska oinitierat, och jag fick egentligen inte svar på någon av mina frågor som jag hunnit tänka ut under de fem provdagarna. Det var en ny optiker idag, som jag inte haft tidigare, som “klarade av mig” på långt mindre än två minuter och därefter undrade om jag ville köpa linser. Jag var knappt medveten om att hon redan var klar med sin kontroll, och plötsligt hade jag beställt 30 st endagslinser och fick gå därifrån. Plötsligt befann jag utanför affären igen och allt var klart. Utan att ha några linser med mig (de var beställningsvaror), och utan betala de där sura 395 kronorna för att “undersökningen” (det skulle jag göra när linserna kommit).

Anledningen till att jag skriver om detta är “faktiskt” inte att jag är irriterad på att optikern bemötte en kund på helt fel sätt, utan för att jag tyckte det var så intressant hur snabbt de förlorade sitt förtroende hos mig. Jag upplevde det som att vi (som i “konsumenten” och “affären”) hade ett starkare band än det bemötande jag fick idag, och jag funderar starkt på att avboka min beställning av linserna och köpa dem från en webbshop i stället.

Hade jag inte varit inne hos dem och tragglat med att stoppa i linserna så mycket, och hade inte upplevelsen av att ha linser varit lika stor och omvälvande, hade kanske bemötandet idag inte spelat lika stor roll. Konsumentkraft är en stark kraft, men också obarmhärtig. Hur förlåtande ska man som konsument vara, skulle du – kära läsare – avbokat beställningen, om du varit i min sits?

En annan av mina lekar på tunnelbanan är att snegla på människor och ”leta det vackra hos dem”. Jag tror att alla människor har något som är vackert. Vackert, då förstås sett ur mina ögon. Det kan vara vad som helst, men ett någonting. Kanske vackra proportioner, eller fint kroppsspråk. Ungefär svaret på frågan – vilken del hos människan skulle jag lyfta fram om jag vore stylist på ett gör-om-mig-TV-program? Det blir naturligt en väldigt ytlig bedömning för jag tror inte att det tas emot så bra om jag skulle gå fram och fråga medresenärerna  ”Berätta om en vacker tanke du haft idag?”, men det är en ganska spännande lek. Ibland måste man leta länge, och ibland är det inte så svårt.

Den här diskussionen som jag och L hade, fick mig att tänka på ”does-he/she-have-it?”-leken som jag såg på ett TV-program för många år sedan. Av någon anledning bet den sig fast inom mig. TV-programmet var i form av en föreläsare som pratade inför en publik i en aula. Programledaren bad tio person ur publiken komma upp på scenen och så gick han igenom dem en och en och resten av publiken fick svara på frågan – ”Does he/she have it?”. Vad ”It” är får man bestämma själv, poängen var bara att de skulle säga om den utpekade hade det eller inte. De på scenen som hade ” it” fick gå av scenen igen, medan de som inte hade det fick stå kvar. Sedan gick programledaren igenom de som var kvar en och en igen, och den här gången fick publiken säga vad personen skulle förändra. Små saker – sluta le eller ha inte händerna i byxfickorna eller sträck på dig – och det som var så spännande var att med mycket små och enkla förändringar så fick de plötsligt ”it”.

Jag tittar på migsjälv på mornarna och ibland tycker jag att jag har ”the it”, andra dagar har jag det inte. Men en konstig observation är att när jag leker ”does-he/she-have-it?”-leken på tunnelbanan är att de som jag tycker har ”it” oftast inte ler. Eller i alla fall är det en större utsträckning så att det blir folk som inte ler som jag tycker har ”it”.

Lunchen tog slut här någonstans i konversationen, men min vän L kom till en så bra slutsats att jag måste citera honom, när vi fortsatte diskussionen på MSN:
—- 8< —-
L said:
ja det är lite märkligt, jag tycker att folk ska se glada ut… du dras alltså till mystiska människor.
David said:
Knepigt. Men varför gillar jag då att käka lunch med dig?

L said:
hmm för att jag alltid är sur i början eftersom ajg är så hungrig?

David said:
Oh, så du menar att jag gillar första delen av lunchen bättre? Intressant teori *filosoferar lite kring detta*

L said:
Nej, jag säger bara att du dras till den första del, sedan kommer du den mystiska människan närmare under lunchen och efteråt så pratar vi fritt och du känner du upprymd att ha penetrerat den sura muren
— >8 —-
Klokt sagt av en klok man.

Har du, min kära läsare, ”the it” idag?